370. Laudale (Glen Elgin) 12 y.o

Vi fortsätter med samples från min gode vän. På denna står det Laudale 12 y.o och i parentes (Glen Elgin). Batch no 4 och med en ABV på 46% och den är buteljerad av Adelphi.

Doften ger mig mörka bär såsom björnbär, en ton av russin och lite lite karamell. Efter ett tag blir det mer röda söta bär och det som slår mig är engelsk jordgubbssylt/-marmelad.

Smaken är lätt och len och här tycker jag mig finna bärmarmelad som jag fann i doften. Här finns en bränd ton av farinsocker eller kanske muscovadosocker. Eftersmaken ger ytterligare en nivå av brända toner men av något jag inte kan sätta fingret på.

Hur som helst är den trevlig och jag gillar den men jag tror ändå inte att det är något jag skulle köpa själv. Som sample är den bra man jag tror inte jag skulle vilja köpa en hel flaska.

369. Linkwood 13 y.o. Signatory Vintage

Ett sample till att prova idag. Vi håller oss kring 12-13 år verkar det som. Sherry cask finish och då i sherry butt #9. Färgen på denna är ju helt magisk. ABV på 58,4%

Doften är len och ganska intetsägande till en början men efter bara några minuter i glaset kommer det fram julkaka, russin och mörkröda bär (läs övermogna röda vinbär). Jag tycker dessutom att den uppvisar lite mörk choklad.

Smaken är också len och en ren och skär njutning i min gom. Här finns en liten nötighet som kämpar mot russin, kola och mörk bränd karamell. Alkoholen gör sig knappt påmind men den lyfter eftersmaken där jag påminns om min mors russinkakor som fått stå inne i ugnen någon minut för länge så att russinen får en liten bränd ton. Här finns också något mer men här har jag svårt att sätta fingret på vad det är.

Oerhört bra whisky oavsett och jag är oerhört tacksam över att ha träffat och lärt känna fantastiska människor i den så kallade whiskyvärlden.

368. Edradour 2008 12 y.o.

Med risk för att bli tjatig…men detta är det tredje samplet jag provar i juli som jag fått via min gode vän. Åter en sherrylagrad whisky och idag från, vad som en gång och kanske även idag, klassa(de)s som Skottlands minsta traditionella destilleri. Denna är en naturlig cask strength och har en ABV på 57,7%. Dessutom står det sherry #140 på sampleflaskan så jag antar den legat på ett fat med detta nummer.

I och med att jag börjat ta av mina samples har jag återigen börjat jobba för att få tillbaka doft och smak.

Doften är ganska mild men innehåller sötma i form av karamell och lite åt kolahållet i form av mörk toffee. Här finns lite åt björnbärspaj och en stor portion russin. En svag nyans av vinösa toner tycker jag mig finna någonstans i bakgrunden.

Smaken är en ren njutning. Gillar man sherrylagrat tror jag man älskar den här. Här finns karamell, bränt socker och kola. En rejäl doning russin här med som liksom sedan drar sig tillbaka och låter alkoholen framhäva den söta brända karamellen. Lite av mörka bär tycker jag mig också finna och den här var verkligen intressant. Klart den som tilltalat mig mest av de tre jag provat hittills denna månad.

367. Aultmore 12 y.o.

Ytterligare ett sample, likt den Aultmore 13 y.o. jag provade igår, som kommit till mig via min gode vän. Denna är cask #101, sherry hogshead och en ABV på 53,2%. Buteljering är från The Maltman, och familjen Hart.

Doften är inte alls lika söt som den igår. Här finns också någon avart jag inte riktigt kan sätta fingret på, men lite åt färg- och limhållet. Efter ett tag drar doften lite åt violhållet och lite åt sötlakritstonerna man finner i engelsk lakrtiskonfekt.

Smaken bjuder på lite bränd kaka, kanske brända russinkakor. Alkoholen gör sitt och tar fram de brända tonerna. En liten torr jordighet uppenbarar sig och de brända tonerna kommer tillbaka och är med i eftersmaken.

En helt ok whisky, men jag gillade gårdagens bättre.

366. Aultmore 13 y.o.

Nu är det dags att börja bekämpa sampleberget jag samlat på mig, och dessutom att försöka få tillbaka doft och smak till 100%. Detta är ett sample, ihop med många andra, jag fått skickat till mig via en mycket god vän. Denna är från en så kallad Artist Collection, framtagen för/med LMDW (La Maison Du Whisky) och jag har sett bland annat en Amrut och en Old Pulteney i serien. Detta är en first fill sherry butt, två casks och en ABV på 48%.

Doften är oerhört len och mild och har en hel del sötma i sig. Post-covid/långtidscovid-näsan känner mörk kola och sultanrussin. Nästan lite kaffedoft likt Kahlua (likören). Kanske också lite mörk(röd)a bär.

Smaken faller mig i smaken direkt. Detta är en whisky som verkligen tilltalar mig. Den mörka kolan och karamellen finns även här. Lite muscovadosocker och ett uns av brun farin. Jag förnimmer sötman från en Irish Coffee. Färska russin tar överhanden och liksom intar hela gommen innan den smaken snabbt drar sig tillbaka och släpper fram en lite bränd russinkaka. Ni som ätit en klassisk engelsk julkaka hade nog känt igen er.

Eftersmaken är medellång och bjuder på lite sötma och bränd kola. Tungan liksom torkar lite och knottrar sig vilket jag tycker är lite konstigt då alkoholhalten inte är överdrivet hög.

Sammantaget är detta, enligt mig, riktigt bra och jag är sugen på att se om den finns kvar. När jag sökte på den på systembolaget.se fann jag den här. Jag får ge länken till hustrun och ge en hint om vad jag önskar mig i höst då bloggen fyller sex år.

365. The Glenallachie 2009. Single Cask 5691. Exclusively bottled for Malter Magazine.

Då jag fortfarande lider lite av viss nedsatthet i smak och doft vill jag ändå börja träna lite.

Denna whisky har jag redan druckit några drams av tidigare men nu är det dags att recensera den.

En SC från The Glenallachie som destillerades 2009 och lades på PX puncheon-fat. Elva år senare, alltså 2020, buteljerades den för Malter Magazine och fatet gav 680 flaskor.

Doften vittnar om sötma men jag känner inte alls den kola och karamell jag kände första gången jag provade den. Russin är något som däremot visar sig riktigt tydligt. Lite bränd kola uppenbarar sig men jag känner att jag inte är tillbaka helt. Geléhallon och lite godis-ferraribil känner jag med.

I munnen är den till en början ganska len men sedan visar alkoholen sig. ABV ligger på 56,7%. Jag tycker att här kommer en härligt bränd ton av bränt socker och en lite bränd kolakaka lägger sig långt bak på tungan och inne i gommen. I eftersmaken finns en lite besk ton av sötma (låter konstigt kanske men det är det jag känner idag).

Jag tyckte den var bättre då jag provade den tidigare men ska ge den fler chanser. Jag har ändå en flaska kvar av denna. Bra val av Henric Madsen på Malter Magazine i alla fall och jag ser fram emot att njuta av denna i goda vänners lag och höra vad de tycker…

364. Mackmyra Jaktlycka

I helgen ryckte jag folien av denna whisky från svenska pionjären Mackmyra och delade en första smutt med grannen.

En säsongswhisky som ska ha legat på fat och då ska ha fått toner av lingon och blåbär. Klassisk SäsongsMackmyra-ABV på 46,1%.

Doften är ganska lätt och bjuder mig på viss sötma men också en del mörka bär. Halonbåtar och lite geléhallon. Lite torkat gräs/hö, gula söta päron och lite ek. Efter ett tag visar sig en kryddighet men jag har svårt att sätta vad det är.

Smaken är relativt lätt även den. Den första sippen bjuder mig på en lätt rökighet som sedan mynnar ut i en rökig fruktkompott med lite plommon, bränt skogsris och något jag skulle likna vid bränd hallon-/blåbärspaj. En viss ekighet tränger igenom och den berömda brödigheten många Mackmyra har finns även här. Trots att jag annars inte är så förtjust i denna brödighet (jästton) så gillar jag denna whisky.

Eftersmaken är kort till medellång och här tycker jag mig känna en del av bären man kanske borde känt tidigare i smaken.

363. Arran Sherry Cask The Bodega.

Vi fortsätter nu att avverka samples från julkalendern från december. Denna har legat i drygt sju år på ett first fill sherry hogshead och är buteljerad vid fatstyrka på 55,8%. Arran som är ett relativt nytt destilleri då de startade sin produktion 1995.

Doften är lite frän till en början och jag tycker först den påminner om några från Hvens Seven Stars-serie med en lätt unken vinös ton. Därefter visar sig sötma och lite russintoner. Något som i alla fall jag upplever som jordgubbsmarmelad poppar upp. Därefter kommer lite ekiga toner och en viss spritighet ihop med den lite unkna källardoften.

Smaken är bättre än vad doften utlovade, men kanske så bra som jag hoppats på. Här finns, även här, en viss unkenhet ihop med en liten träighet och en del sötma samt en liten brändhet (som kanderade brända mandlar som bränts aningen för länge). Alkoholen blir en smakförstärkare i detta virrvarr av (märkliga?) smaker. Jag tycker mig också känna en liten bismak jag annars får av vinlagrade whisky.

Sammantaget måste jag säga att jag blev lite besviken på denna. Jag ska även erkänna att jag sneglat på den via Systembolaget.se men är idag glad att jag inte köpt någon flaska. Den tilltalar säkert andra men inte mig, i alla fall inte idag.

362. Nikka Single Malt Miyagiko

Ett sample från den julkalender min hustru gav mig förra året men som jag inte kunde njuta av då. Den här ska tydligen representera Miyagikos husstil. Med en ABV på 45% känns den smått typisk japansk. Huvuddelen ska vara lagrad på ex sherryfat och en del på nya amerikanska ekfat.

Jag hade aldrig gissat att merparten kommer från ex sherry fat då den är ljusare till färgen. Doften bjuder mig mer på blommiga toner, en hel del sötma från söta päron och nästan lite åt en väldigt söt äpplepaj med vaniljsås, samt lite honungstoner, än de typiska sherrytonerna som exempelvis karamell, russin och annat. En touch av ljung finner jag med.

Smaken är lätt ekig med lite grästoner och en lätt träighet som påminner mig om det man kan känna om man tar en tugga av en nybruten björkkvist. Lite av fruktsötman finns där också men inte så mycket mer. Den här var svårdefinerad. Inget jag med säkerhet kan säga att jag INTE gillar, men kanske inte heller något jag vill ha mer utav.

361. Selected Malts Islay Jewel

Äntligen börjar så smak och doft återvända så då provar jag lite från förra årets julkalender vilket det inte blev mycket av med tanke på Covid…

Detta är, som så många andra från vännerna Patrik och Mikael på Selected Malts en single cask från ett icke nämnt destilleri på Islay. Fatet gav 426 flaskor á 500 ml och har en ABV på 50,2%. Destillerad 16 oktober 2013 och buteljerad i september 2019. Det vi fått veta är att destilleriet byggdes i slutet av 1800-talet på en ganska avlägsen plats med en stor tillgång på vatten från Loch Staoisha. Hmmm, med tanke på att jag känner Patrik och vet om hans förkärlek till vissa destillerier faller min gissning på Bunnahabhain, men ni får leta reda på vilket det kan vara själva. Hur som helst…nu ska här provas.

Doften ger mig inledningsvis en del peat, men därefter mattas den av och släpper fram citrus och lite blommga toner. Nästan som en frisk vårbukett. Jag tycker mig även känna friska söta äpplen i den. Kanske drar den år päronhållet. En svag ton av ek och lite halm/hö uppenbarar sig.

Även i smaken känns röken/peaten och som i doften drar den sig tillbaka och låter andra smaker komma fram och visa sig. Här samsas sötman från päron och äpplen ihop med citrustonerna. En liten bismak av ek men inget som stör.

Jag har ju dragit mig mot mer icke rökiga whisky de senaste åren men den här var trevlig och jag hade gärna tagit en eller två drams till av denna.