Efter Covidinfektion i december 2020, långtidscoviddiagnos i juni 2021 och troligtvis en andra omgång Covid i augusti 2022 har jag bestämt mig för att ta en paus från bloggandet.
Detta beror på att doft och smak inte alls är vad det en gång var och noterna därför inte blir tillförlitliga. Jag hoppas dock kunna vara tillbaka snart.
För ett tag sedan fick jag frågan via mail om jag ville vara med på denna digitala tillställning. Självklart svarade jag ja på den.
Vi var ett par glada whiskyälskare som slöt upp, däribland Anders ”Beppe” Bergström, Johan ”Whiskynörden” Borgemo, tidigare Allt Om Whisky-stipendiaterna Jonas Gyllenpanzar Stjerna, Frida Birkehede, Annelie Huczkowsky och årets resenärer Johan Blom och Andreas Eliasson.
Förutom att prova whisky fick vi veta en del om destilleriet och det var intressant att få höra både om det men också om hur de brygger öl, firar midsommar i Finland m.m. Kul att höra var att de även lämnar lite öl kvar i glaset (likt man gör med whisky) för att dagen efter känna dofter på en helt annan nivå.
Linan vi provade var Kaski, Mustarinta och en Visitor Centre Special.
Först ut var Kaski. Kaski kommer lite av att svedja d.v.s. bränna ner jordbruksmark för att få mer bördig jord. Doften var lite mild men lätt spritig till en början ihop med en hel del sötma av russin. Därefter kom en liten blommig ton och lite mer av fruktkaka. Som Johan Blom uttryckte det; ”Den är väldigt mild för en sherrylagrad.”
Smaken var även den ganska mild men jag känner definitivt av russinen och lite torkad frukt ihop med den lilla spritigheten i doften. Lite nötighet och kryddighet ihop med lakrits visar sig. En helt ok whisky. Den finns här på systembolaget.se. ABV på 43%.
Whisky nummer två blev Mustarinta och den släpps i Sverige 27e oktober. Denna ligger på 58,5%. Denna är en tredje i en serie och den har slutlagrats 36 månader på 200-liters romfat. Mustarinta är ett smeknamn för björn för enligt sägnen ska man inte nämna björn då man är i skogen för då kommer den.
Här är en mycket sötare doft med inslag av vanilj och citrus. Även lite bär likt svarta vinbär med vingummitoner (alltså vinbär med rejäl dos av extra sötma).
Smaken är riktigt bra. Här finns lite blommig sockersötma (destilleripersonalen nämner houngssötma). Den här gillar jag så den kan det nog bli ett köp av i oktober.
Den tredje och sista var en single cask och det var deras Visitor Center special, alltså egentligen bara för besökare på destilleriet i Lahtis. Även denna en CS på 58,5%. Här hintar doften om att det finns en viss rökighet. Den har mognat på 60-liters Amontillado-fat.
Rökigheten bekräftas senare i provningen. Lite tjära med starka lakritstoner. Här finns lite träighet . De nämner ett godis jag uppfattar som Tervat Leijonaa. Peaten går igenom på ett, enligt mig, mycket behagligt sätt. Lakritsrot är en sak som poppar upp i min gom.
Den är fyra år gammal och jag gillar den verkligen som sagt. Det är verkligen synd att Lahtis ligger långt borta, för den här skulle jag verkligen vilja ha en flaska av hemma.
Stort tack till Martin Tjäder på TOMP som gav mig chansen att vara med här.
För ett tag sedan var jag inbjuden till en digital provning med whisky från Jura. Dessvärre blev det lite strul med min uppkoppling men jag har ändå provat de whisky som provades då.
Dessa var Jura 10, Jura 12, Jura 18 samt Jura Seven Wood.
Jura 10.
Doften är ganska mild och bjuder på toner av fruktsötma och en del ektoner. Här finns vanilj, lite citrustoner och då mer mot lite beska apelsinskal samt lite kryddighet (peppar?).
Smaken är något mer komplex än doften. Här finns något jag skulle vilja likna vid persika eller nektarin men är inte säker. En svagare ton av ingefära och citrongräs(?) uppenbarar sig på tungan…Det påminner lite om asiatisk mat i alla fall.
En ok whisky med ABV på 40%. Lagrad på Amerikanska viteksfat (nyek) ex-bourbonfat och har en finish på Olorosofat.
Jura 12.
Här är doften mer intetsägande till en början. Lite mer sötma och smörkola ihop med citrustoner.
Smaken är något djupare än den tioåriga. Här finns, förutom lite ektoner en lakritston ihop med kaffebönor.
Här ligger ABV på 43% och jag anser att det hjälper whiskyn. Likt den tioåriga har den legat på samma fat med samma finish.
Jura 18.
Till skillnad från 10- och 12-åringen har denna en finish på Premier Cru Classé bordeaux fat. Man har även lagt sig på en något högre ABV, nämligen 44%.
Doften bjuder på lite kola/toffee, lite kanel och en bärton som jag skulle vilja ha åt björnbär och mörka körsbär.
Smaken är även den bärigt värre och denna gillar jag. Här finns en svag ton av mörk choklad också, i alla fall något beskt som hög kakaohalt kan ge.
Sammantaget en bra whisky.
Jura Seven Wood
Här har man experimenterat med ett stort antal fat och det ska bli kulnatt se vad det kan ge för resultat. Detta är ju något Spirit of Hven brukar syssla med. Här finner vi, förutom de amerikanska viteksfaten, som tidigare innehållit bourbon (vilket ju alla i denna provning först legat på), Limousin- , Teonçais-, Allier-, Vosges-, Jupilles- och Les Bertrangesfat.
Doften är ganska lam men det som först hittar mina sinnen är ingefära. En klar, tydlig, mild ingefära. Därefter en blommigt och liten smörighet.
Smaken är mer en blandning av lakrits, lite smörkola, bränt smör och lite fruktig sötma.
Jag har tidigare varit färgad av vad andra tyckt och tänkt om Jura och det har inte alltid varit positivt, men här visar man, med sin 18-åring och Seven Wood att man kan göra, enligt mig, bra och trevlig whisky. Inget som sticker ut som exceptionellt, men bra och sådant jag definitivt skulle kunna ha hemma.
Stort tack till Daphna Zacharias på Adersten & Norlin Communications för att jag fick chansen att prova dessa…
Då jag provade en Glenrothes igår fortsätter jag med samma destilleri idag. Detta är ett sample jag fått till mig av en god vän.
Doften är väldigt lätt med inslag av russin, nougat och lite karamell. Här finns lite senare en tydlig doft av alkohol, vilket inte är så konstigt då den har en ABV på 59,8%.
Smaken är lite av en besvikelse till en början då alkoholen verkligen tar över, men ju längre tiden går kommer fler och fler smaker smygande. Först lite russin, sedan nougat med lite chokladtoner, därefter en blommighet och lite mörka bär, vilket jag definitivt inte hittade i doften.
Sammantaget blev jag ändå lite besviken då jag hoppats på mer sherrylagringstoner, såsom karamell och kola.
Igår fick jag förmånen att delta på och hålla i, en whiskyprovning här i Varberg då en kollega frågade om jag ville vara med. Temat vi tänkte ut var whisky med tillbehör och det verkade ha gått hem. Jag tackar mina whiskyvänner Dennis Steckel, Tommy Isaksson och de på Spirit of Hven för inspiration och smakkombinationer.
Då jag hade en flaska av nämnda sort hemma och kände att det alltid är roligt att öppna något nytt med folk som uppskattar whisky blev denna Glenrothes vår s.k. mingelwhisky deltagarna fick då de gick runt och chitchattade med varandra innan vi drog igång.
Då det blev några cl över från gårdagen tänkte jag göra ett försök att prova och analysera denna.
Detta var Selected Malts 25e buteljering och är alltså ensingle cask från detta Speyside-destilleri. Destillerad 20130201 och buteljerad 20210225 gör att den är strax över åtta år. ABV på 51,8%.
Doften är till en början ganska intetsägande tycker jag. Mild med lätta vanilj- och kolatoner. Efter ett tag blir kolatonerna mer påtagliga och en svag ekton uppenbarar sig med lite körsbärstoner. En svag svag touch av honung eller liknande försöker också slå sig fram.
Smakmässigt händer här lite mer. Kola, ek, körsbär, röda vingummin och lite sötma av något slag. Alkoholen värmer i bröstet och är, som jag många gånger tyckt i andra whisky, en riktig smakhöjare. Eftersmaken tycker jag är ganska kort tyvärr, men med röda vingummin och lite eksötma.
Sammantaget från gårdagen var att detta var en riktigt bra mingelwhisky och att det är en whisky man kan ta sig året om. Bra jobbat Patrik och Mikael på Selected Malts av valet här.
Skulle du som läser detta vara intresserad av att prova den här finns det ett fåtal kvar enligt de på Selected Malts. Ni finner den här.
Så var det denna tid på året då Spirit of Hven släpper nytt. Förra året påbörjades en ny serie efter Seven Stars, som blev kallad Seven Angels. Den första blev St Raphael, vilket var en hyllning till de som jobbar inom sjukvården då Covid-19 pågick som värst.
I morgon, fredag 4/3, släpper man den andra i serien. Denna heter StUriel, vilket är en av ärkeänglarna i den kristna tron. Etymologiskt betyder även Uriel, Gud är mitt ljus.
Whiskyn som består av 70 % orökig Malt, 25%rökmalt och 5% chokladmalt har legat på en blandning av åtta olika fat, varav sex är hårt rostade och hårt kolade fat av typen Virgin Querqus Muehlenbergii (Chinkapin ek), ett hårt rostat och kolat fat av Querqus Macrocarpa (Burr ek) samt ett Querqus Petraea som innehållit röd cabernet sauvignon. Den är buteljerad vid 48,6%.
Doften är söt och härlig. Mestadels lite smörkola (Werthers) och lite vanilj-/kolafudge. Här finns lite lingontoner och den så klassiska violtouchen jag funnit i de flesta av Hvens whisky. Kanske kan det bero på deras new make.
Smaken är även den ganska söt och smakerna lyfts fram av en ganska frän alkoholton. Jag hade aldrig gissat på under 50% här. Här finns lite estrar och tanniner men inte för mycket. Balansen är bra i denna. Sedan kommer lite mentol, viol och en lite större del av lakrits… Tyvärr dör eftersmaken ut ganska snabbt vilket är tråkigt.
Sammantaget är dock detta en whisky jag gillar. Personligen har jag tyckt att Seven Angels hittills är bättre än Seven Stars, men det återstår ju en del…
Detta lilla provsmakningsset fick jag av en mycket god vän för några år sedan. Det blev ståendes men nu är det dags att prova lite. Den första blir Superstition.
Doften vittnar om en ganska lätt whisky med sötma och ett (knappt märkbart) uns av rök. Vid närmare analys finner jag både honung, lite smörighet, ljung och citrus. Dock tycker jag citrusdoften känns en aning artificiell, nästan som ett diskmedel eller rengöringsmedel.
Smaken var ganska vattnig. Här finns antydan till smaker men inget som riktigt tilltalar mig. Lite åt doften av barrträd så jag kan tänka mig att barrträdste skulle smaka så här. En lite bitter ton kommer fram. Av den o doften dolda röken finns här en än mindre antydan. Alkoholen på 43% lyfter inte heller några smaker. Tyvärr lite intetsägande.
Sammantaget inget jag känner att jag vill gå och skaffa en helflaska av med andra ord.
Indiska Amrut som gillar att experimentera har släppt en whisky som någon gång i första kvartalet hittar till vårt svenska systembolag.
Jag köpte mina från en utländsk sida och jag måste säga att jag blev nöjd.
Här har man låtit whiskyn ligga på ex bourbonfat för att sedan låta den ligga på speciellt framtagna fat. Dessa nya fat är gjorda av amerikanska kolade ekfat, ex olorosofat, ex PX sherryfat samt franska lätt rostade ekfat. Kombinationen av dessa fat ger whiskyn ett rejält djup.
Doften är som en samspelad symfoni. Här finns ektoner, karamell, kola, lätt bränd ek (trä), lite mörka körsbär, men även en sötma av lite honung.
I smaken framträder lätt bränd karamell, lite rostade mandlar, nougat, russin och lite mörka bär samt kanske en ton av engelsk fruktkaka. Alkoholen är en rejäl smakhöjare och hjälper verkligen till.
6000 flaskor är producerad av den här whiskyn och jag kan bara instämma i vad som står på kartongen;
Det blir säkerligen ett inköp till av den här inom en relativt snar framtid då jag inte är säker på att jag har tur vid websläppet.
Åter en whisky från indiska Amrut . Denna gång är det en buteljering för den svenska marknaden och (naturligtvis) är det Dennis Steckel som valt fatet. Att den kallas Snice är just en hyllning till Dennis som myntat detta ord vilket är en förkortad variant av ”Supernice”. En Snice whisky är alltså väldigt bra och det skulle jag vilja påstå att denna är också.
Doften börjar med att uppvisa märka bär och (katrin)plommon. En liten söt ton poppar upp och jag kan idag även känna en liten touch av ek. Lite övermogna mörka körsbär, eller kanske är det bigarråer, dyker upp som ”gubben i lådan” och sedan kommer den mer förväntade doften torkad frukt.
Smaken bärs fram av alkoholen, vilken ligger på hela 60%. Här kommer de mörka torkade frukterna (plommon, bigarråer och björnbär) och lite mörk choklad fram. En mycket svag ton av (söt)lakrits och kanske lite tobak lurpassar i bakgrunden.
Då jag oftast varit svag för just Port- och Port Pipe-lagrade whisky är det i te konstigt att jag gillar denna. Gillar kanske t.o.m. är ett för vagt uttryck. Den gör verkligen namnet rättvisa och är verkligen just Snice. Ett fantastisk val av dig min vän Dennis Steckel. Cheers and enjoy your dram over and over again.
Ni finner Amrut Snice Port Pipe 2013 här.
En serie gjord för den danska marknaden som kommit att blir the Star Wars series… detta är en 12årig Glendronach i grön tub som blivit kallad Yoda i folkmun. I dagsläget går.dem att beställas från whisky.dk för DKK 2999. https://www.whisky.dk/shop/glendronach-master-yoda-4514p.html
Doften bjuder på lättare toner av sötma och kola samt karamell. Den påminner mig om kolabönor. Här finns verkligen toner av sherryfaten, vilka är olorosofat…En del sötma tränger igenom (hos mig i vänstra näsborren). Doften är över lag ganska lätt tycker jag. Visst finns här annat men sötman och kolan är dominerande.
Smaken är oerhört lätt också med indikering av kola och karamell. Här finns en ganska svag ekton som snabbt försvinner och liksom går i symbios med kolan. Av alkoholen på 46% märks inte mycket. Den är verkligen lätt och god och jag tror att nästan vem som helst som säger sig inte gilla whisky hade tagit denna till sig. Är den värd närmare 4000 kr då? Absolut inte, men många samlare ser sig säkert gärna ha alla fyra i serien Star Wars (9 y.o Darth Vader, 10 y.o Skywalker, 12 y.o Yoda och 25 y.o Mace Windu). Jag har tre av dessa (saknar Darth Vader) men kommer att öppna de tre jag har.
Thomas whiskyblogg 